– Vad är folkpartiets försvars- och säkerhetspolitik?

Sammanfattningsvis går den ut på att Sverige behöver se om det egna huset i termer av en beprövad bekämpningsförmåga och en fungerande insatsorganisation. Det innehåller också i den andra vågskålen en fortsatt integration med demokratiska länder det gäller samarbetet kring säkerhetspolitik. Det uppenbara svaret för Folkpartiet är att vi behöver inte bara ett starkare försvar utan också gå med i NATO.

– När bedömer du att IO 2014 är införd – fullt övad med sin materiel?

Jag tillhör dem som funderar på om den någonsin blir genomförd och fullt bemannad, samövad och utrustad; och det av det enkla skälet att Försvarsmakten nu pekar på 2023 – ett datum som ligger tio år bort i tiden. Med sådana tidsförhållanden för måluppfyllnad, så hinner målen omformuleras och systemen omstruktureras innan vi är där.

– I händelse av en väpnad konflikt i vårt närområde i framtiden, vilket eller vilka områden i Sverige bedömer du skulle då vara mest utsatta?

Jag har befunnit mig på resa i Baltikum den senaste tiden, och den analys man gör där av de incidenter vi utsatts för i samband med det nya ryska övningsmönstret i Östersjön är att det handlar om att skära möjligheterna till undsättning i händelse av en militär konflikt. Jag tycker det ligger en del i den analysen och med det som utgångspunkt så talar vi om Gotland, möjligen sydöstra Sverige och givetvis våra storstadsområden.

– Hur ska vi förhålla oss till de ryska satsningarna på sina militärutgifter?

Vi ska ta dem på mycket, mycket stort allvar. Det finns inget land i världen som rustar så snabbt i relativa tal som Ryssland gör. De går från 2,9 % till 3,9 % av BNP på tre år. Det är ett stort land, så det svarar mot stora faktiska belopp som man nu försöker omvandla till militära resurser.

Samtidigt är det så att den politiska utvecklingen oroar mig minst lika mycket. Regimer som använder populism, främlingsfientlighet för att hålla sig själva kvar vid makten har historiskt sett visa sig kunna hitta fiender utanför landets gränser.

– Ni har haft en stor inflytandemakt halva tiden av 2000-talet. Vilket är det sämsta beslut ert parti har tagit eller medverkat i under den tiden?

Ja, på försvarsområdet är konkurrensen tämligen….Låt mig säga så här. Det är väldigt viktigt när man dissikerar politiken att man skiljer på beslut och implementering. En viktig erfarenhet som jag har gjort som försvarspolitiker, det är att även de bästa besluten kan med fel implementering misslyckas. Jag skulle säga att en stor del av de materielbeslut vi fattat gällande vår utveckling har visat sig vara dåliga beslut.

Möjligen är det också så att det var ett misstag att så snabbt gå från en ytterlighet i personalförsörjningen till en annan ytterlighet, och att klippa alla banden bakåt. Jag skrev 2006 på Brännpunkt i SvD att man kanske skulle börjat med att avskaffa straffbestämmelserna i Totalförsvarspliktslagen. Det hade varit ett exempel på en mjukare övergång.

Har man fler alternativ när det gäller personalförsörjning, så har man också spridit risker på ett bättre sätt. Det återstår att se hur lyckad den snabba övergången till en ”All-Volunteer-Force” var. Men, den har absolut en potential att bli ett beslut vi behöver korrigera i efterhand.

– Om ni skulle få lika stort inflytande igen efter valet 2014, vilken är den viktigaste ändringen ni vill göra av den nuvarande politiken?

NATO-medlemskapet. Det spelar ingen roll hur mycket vi satsar på vårt svenska försvar. När det kommer till att ha kraftmätningar med länder som Ryssland, är det oavsett försvarssatsningar, hopplöst för ett litet land. Så det är en nödvändighet i alla scenarier och där kanske vi måste trycka hårdare.

När det gäller försvarspolitiken i övrigt, så handlar det enkelt uttryckt om att öka numerären i den svenska insatsorganisationen. Satsa mera på det som gör oss farliga för fienden. Det här med plattformar är viktigt…Visbykorvetter, stridsflygplan och så vidare…men ännu viktigare är att ha beväpning och väl utbildade besättningar till de här plattformarna. Det är det som gör oss farligare och det måste vi fokusera på.

– Folkpartiet var ett av de drivande partierna bakom internationaliseringen, och du själv gick ut förra året och sa att det var dags att lämna Afghanistan. Nu har vi ställt stridsvagnar i ett förråd på Gotland efter ert initiativ. Vad var det som hände, och hur förklarar du att det insatta insatsförsvaret har den minsta truppvolymen utomlands nästa år sedan Suez -56?

Det där är ju djupt problematiskt. Om ingenting tillkommer i form av operationer utomlands de kommande sju, åtta månaderna, så ser det ut som om vi inte kommer ha en enda enskild soldat i operationer utomlands efter maj 2014.

Det är väl viktigt att komma ihåg kronologin. Stridsvagnarna på Gotland beslutades i mars 2009, och när det gäller Sveriges närvaro i Afghanistan, så tycker jag mig efter tio år kunna dra slutsatsen att har vi inte lyckats så långt, så kommer vi inte göra det de sista två åren heller. Jag tillhör dem som tror att ska man dra av plåster, så ska man göra det snabbt.

Vi måste någonstans komma ihåg att det inte handlar om att skicka iväg soldater till höger och vänster, vi har i Riksdagen ett väldigt stort ansvar för de här människorna, och jag har inga problem att stå upp när det inträffar olyckor, stå upp för våra insatser och säga att det här var viktigt och det här blev ett oundvikligt offer i den insatsen.

Men, när man känner att det här börjar att bli ganska meningslöst, man är på väg att dra sig ur. Inte bara Sverige, utan även alla andra länder. Om det då inträffar olyckor, om människor då måste plikta med sitt liv, så blir det mycket svårare att förklara det.

…Men, det är en uppenbar paradox, jag tycker att det är genant att ju mer den internationella verksamheten kommit i fokus, desto mindre har vi lyckats få ut oss själva i insatser. Det är viktigt att regeringen nu vakar över varje möjlighet för Sverige att fortsätta engagera sig internationellt. Det finns pågående operationer, både i Afrika och i Mellanöstern under FN-mandat, där vi väl skulle passa in, men då måste vi vara aktiva.

Det är viktigt att komma ihåg att inte bara dra nytta av de resurser Sverige bygger upp militärt, det handlar ju också om att de 4000 soldater som nu är kontinuerligt anställda, det handlar om hur vi ska hålla fast i deras engagemang. Kommer vi i en situation, där vi inte har någon som helst pågående mission, så är jag rädd för att vi kommer att få se ett ökande antal avhopp av de här soldaterna.

– Ni har haft en ganska hög profil i försvarsfrågan, men det har visat sig att ni inte arbetat för mer pengar i budgeten sju år i rad. Hur ska väljarna uppfatta detta?

Ja, nu blev det ju lite mer pengar i budgeten. Folkpartiet ska inte ta åt sig äran av detta, det är nog snarast den allmänna försvarsdebatten som genererat ett sådant tryck, och nu accelererar vi upp till en halv miljard på ramen till 2017. Jag har varit väldigt tydlig med att det måste bli substansiella ökningar av försvarsanslaget i miljardklassen, för att jag ska bedöma det som så ansvarsfullt att jag vill fortsätta med försvarspolitiken.

– Hur skulle du vilja beskriva framgången med det nya personalförsörjningssystemet, som Folkpartiet drev hårt, och vid vilket läge skulle ni kunna tänka er att riva upp hela reformen?

Ja, så är det, att Försvarsutskottet i sin klokskap när beslutet om övergång till frivillig personalförsörjning togs 2010, skrev att det måste finnas en verklig option att återta värnplikten. Dels om det säkerhetspolitiska läget ändras och dels det exempel som gavs att vi inte kan bemanna vårt totalförsvar. Med denna utgångspunkt så är det möjligt att utan några större omvärldsförändringar konstatera att det inte fungerar och gå tillbaka till detta.

Om vi inte gör detta, så är det min bedömning att vi från politiskt håll måste sätta ett slutdatum då Försvarsmakten måste leverera in den här insatsorganisationen. Att som nu, de tillåts flytta det här ett antal år i sänder bort i framtiden – det håller inte. Jag vill att Försvarsmakten ska känna att lyckas den inte leverera, ja då har vi politiker inget annat val än att också pröva alternativa personalförsörjningsformer.

Det är inte längre så, att det är ett alternativ för Sverige att vara utan ett försvar. Den tiden är förbi.

Mer av samma författare