av Claes Arvidsson

Jag vet inte hur mycket dans det var på Folk och försvars nyligen timade rikskonferens, men däremot var det många som log över att det till slut har kommit i gång en försvarsdebatt, som är på riktigt och sker i en bredare offentlighet än på mycket länge. Det är nytt läge. Det märktes både på stämningen och i diskussionen i Sälen.

Att ÖB Sverker Göranson fick ställa in sitt framträdande på grund av sjukdom skapade också en känsla av drama. Det faktum att hans ersättare på podiet inte hämtades från det närvarande ”guldet”, utan att det var Anders Borgs GD på Högkvarteret som läste upp ÖB:s tal framstod som ett övertydligt tecken i tiden. En fråga som hängde i luften var om GD-talet verkligen var detsamma som ÖB-talet – också det säger något om läget.

Inför Almedalen i somras gjorde ÖB Sverker Göranson ett utspel om försvarsekonomin efter 2015 – och det föremågetapp som väntade om regeringen inte var beredd att tillföra ytterligare medel för att täcka ökade kostnader för yrkesförsvaret (1,5 miljarder kronor) och minska materielberget (2 miljarder kronor). Särskilda medel behövdes dessutom för att finansiera uppgraderingen av Jas Gripen.

ÖB talade klarspråk men utan att gå in i detalj och den typen av besked kan vara svåra att förstå utanför kretsen av förståsigpåare: Är inte 40 miljarder kronor per år redan väldigt mycket pengar?

Uttalandet gjorde inte heller något avtryck i försvarsdepartementet. Tvärtom kan regeringsbeslutet nr 7 i oktober med begäran att från Försvarsmakten få kompletterande underlag om långsiktig ekonomisk balans uppfattas som en förvarning om att skruven ska dras åt ytterligare.

ÖB:s intervjuuttalande strax före nyår om enveckasförsvaret 2019 har däremot tagit skruv. Visserligen finns det en kritik mot att det inte är tillräckligt sofistikerat att uttrycka saken på det sättet (eller, för den delen, att de reservationer som ÖB gör vad gäller personal och pengar försvinner i mediebruset). Men enveckasförsvaret är ett exempel på att en lättförståelig ”bild” kan säga mer än tusen ord – och särskilt om orden aldrig uttalas. Även om allmänhetens bild är suddig har verkligheten nu blivit tydlig.

Verklighetsförankringen underströks av att Nato:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen var på plats i ett journalisttätt Sälen, och gav det självklara svaret – nej – på frågan om Sverige med automatik kan räkna med hjälp i händelse av elände.

Försvarsminister Karin Enström lät dock för sin del som om inget har hänt, men det funkar inte längre. Problemformuleringsprivilegiet har definitivt gått förlorat.

Den  terrängen hade inte blivit lättare att återta om det hade inletts en förundersökning mot ÖB för brott mot rikets säkerhet. Tvärtom skulle det ha bidragit till att hamra in budskapet att Göranson säger som det är men Reinfeldt & Borg inte vill att svenska folket ska veta hur det är ställt. Detsamma gäller om ÖB tvingas att avgå (”frivilligt” förstås).

Samtidigt blir det förstås i längden ohållbart om ÖB och de politiker som bestämmer ramarna inte går någorlunda i takt.

Därför blir också den fortsatta offentliga debatten och en partipolitisk laddning av försvarspolitiken så viktig. Kort sagt, det finns ett jobb att göra!

För ett par år sedan gjorde jag en enkät som pejlade mediernas intresse för försvarsfrågor (Försvaret i medierna, TMI 2010). För det mesta ansåg man att det nationella försvaret inte var särskilt viktigt eller till och med oviktigt att bevaka. Som en konsekvens därav var det få redaktionschefer som avsatte journalister för att fortlöpande följa försvarsfrågorna.

Mot den bakgrunden är det inte förvånande att försvarspolitiken och försvaret har varit underbevakat och därmed även bidragit till att det har varit så lite tryck i försvarsdebatten. Men nu är det alltså ett nytt läge med en ny medielogisk och dramatisk kontext: Givet att IO14 intas och att ytterligare medel tillförs håller ÖB ut i en vecka i en riktning 2019 i väntan på hjälp som vi vare sig är förberedda för eller säkert kan räkna med att få.

Från Fredrik Reinfeldts horisont handlar debatten om att försvarsmakten är ett särintresse, vars intressen ska vägas av mot andra viktiga ändamål. Andra skulle säga att rikets säkerhet tillhör statens kärnuppgifter.