Juli månads stora försvarsrelaterade snackis blev inte något utspel i Almedalen, utan den ryska mastodontövningen kommenterad bl a här. Överallt har det dock inte talats om övningen som Wiseman så träffsäkert kommenterade i detta inlägg. Försvarsberedningens bedömning om den ryska förmågan att öva kommer in som god tvåa efter Försvarskommittèn 1978 som talade om den kommande avspänningen, strax före Afghanistan, Stjärnornas krig och penetrationstester av svensk territoriell integritet.

Så här inför etapp 2 av Försvarsberedningens arbete kan det vara intressant att fundera på hur de försvarspolitiska utvecklingstendenserna ser ut. Moderaterna har hittills fått bära en alltför stor börda av de försvarsintresserades missnöje med regeringens politik. De mindre partierna i alliansen har det sista året lyckats med konstycket att vara i opposition med sig själva, utan att omgivningen tagit någon större notis. I sak har de moderata företrädarna mer rätt när de påpekar att dessa inte lagt några avvikande förslag till de senaste sju budgetpropositionerna.

På andra sidan har den rödgröna oppositionen lyckats knipa poäng efter poäng i olika sakfrågor, men ännu finns inga ambitionsökningar relativt regeringen i respektive partis budgetmotioner. Dessutom är dessa tre partier mot en eventuell NATO-anslutning, vilket rimligen ökar behovet av resurser för att upprätthålla en trovärdighet som baseras på högre grad av självständighet. Prognosen att dessa skulle bli substansiellt större får betecknas som ytterligt små, nästintill mikroskopiska, vid en regeringsbildning med två eller tre av dessa partier. De militära utgifterna är visserligen inget exakt mätning av militär förmåga, men ett hyggligt objektivt mått på prioriteringar och erbjuder jämförelser med tidigare år.

För resurstillskott kommer att krävas, om de som styr vill ha ett försvar som inger respekt och behålla sin egen trovärdighet. Behoven är nämligen stora. Bloggaren Lars Wilderäng som ganska ofta kommer med egna, oväntade vinklar på tillståndet i försvarssektorn visade tidigare i veckan att vi kommer att behöva genomföra GMU med närmare 8 % av alla ungdomar årligen kring 2020, om de senaste avhoppssiffrorna på 35 % under GMU räknas liksom en omsättningstid för varje GSS på fyra år. Det är demografin med minskade barnkullar kring 00-talet som spökar.

Det säger sig självt att det kommer att behövas kraftansträngningar för att attrahera och behålla så stor andel på en fri arbetsmarknad. Precis som Wiseman skriver om yrkesförsvaret så var vi många som varnade för glädjekalkyler före införandet av den nya personalförsörjningen.

En analys som redovisades i Officerstidningen 1/2009 s. 14 – 17 av överstelöjtnant Anders G Waldén, dåvarande attaché till Nederländerna och avdelningschef vid MUST, visade på troliga ”utmaningar” vid ett införande. Vi som hade möjlighet att läsa den längre grundversionen i Högkvarteret året före hade anledning att lägga pannan i djupa veck när denna innehöll lite mer data om Nederländernas omställning, i synnerhet som rapportförfattaren inte var negativ till byte av personalförsörjningssystem.

Men det blev som det blev. Regalskeppet Yrkesförsvaret låg redan på stapelbädden. Statsrådet Tolgfors följde inte en av grundreglerna för handel, trots sin bakgrund som handelsminister. Är det för bra för att låta sant, så är det oftast inte det.

Lägg till detta ett omfattande moderniseringsbehov enligt den så kallade långsiktiga behovsöversikten när det gäller krigsmateriel, som angivits av Försvarsmakten till c:a 50 miljarder, så ökar ju kraven på framtida regeringar att öka resurserna, rationalisera och/eller rätta munnen efter matsäcken. Ju större glappet mellan retorik och verklighet kommer att bli, ju mer högljudd kommer debatten att bli. Än allvarligare är att omgivningens skepsis kommer att öka när det gäller vår politiska vilja och militära förmåga.

En ledtråd till försvarets framtid får vi i tidningen Fokus, där Torbjörn Nilsson tecknar ett intressant porträtt av finansminister Anders Borg. Finansministern berättar i reportaget:

»Jag satt och läste den här World Values häromdagen. Sverige står ut. Vi har hög tolerans och högt förtroende. Vi har inte haft några stora sociala konflikter på åtminstone hundra år. Ett stabilt, väldigt tryggt, samhälle blir också ett fritt samhälle. I någon mening kan man säga: Ska vi ha ett lyckligt slut på mänskligheten, då kommer hela världen bli som Sverige. Då blir det så att säga små hobbitparadis med gröna kullar och runda dörrar och man är rätt schyssta mot varandra.

Man måste skydda Fylke. Värnet av den här tryggheten, det faller väldigt tungt på finansdepartementet, på den ekonomiska politiken, på riksbank och finansinspektion. För i det ögonblick ett land går in i en finansiell kris, då börjar allting dras isär. Då backar man tillbaka in i konflikter och motsättningar.

Jag tycker inte att det är så mycket problem med Fylke. Det är ju klart, det blir ju lite vid sidan av, om alla skulle vara som i Fylke då skulle ju Sauron styra. Någon måste ju se till att världen fungerar hjälpligt. Det är väl ett lite stagnerande samhälle, men i kontrasten mellan denna lantliga idyll och det övrigt mörka, där får man nog tycka att det talar för Fylke.«

Det är tydligt att tankebanorna ligger kring tryggheten före säkerheten. Det går ju att föra en debatt om vi kan ha trygghet, utan säkerhet. Eller om vi inte kan bli säkra, utan att vara trygga först. När vi kan se det som händer i Syrien, så ser vi vad avsaknad av grundläggande trygghet i form av arbete, livsmedel och rättsäkerhet kan ställa till med. Jag kan förstå det resonemanget fullt ut.

Det jag finner intressant med citatet är referenserna till Tolkien och det lilla hobbitparadiset Fylke. Är det här ur solidaritetsförklaringen (Ringens brödraskap – en intressegemenskap) kommer?

Ur ett försvarsperspektiv kan det i så fall vara värt att lägga till att Frodo knappast hade blivit en del av detta brödraskap, om han inte haft en alldeles särskild förmåga (ringen) i sin besittning. Han hade heller inte överlevt utan Bilbos brynja och svärd när detta brödraskap tvingades ta upp kampen med Sauron och Mordor.

Med en våldsam rysk upprustning i vår närhet och ökat gnissel i rysk-amerikanska relationerna kan det vara läge att fundera lite på utrustningen och gruppens sammansättning. Helt plötsligt står kanske Gandalf vid dörren.

Mer av samma författare