av Johan Wiktorin, avdelning I
Det har blivit dags för uppföljning av serien Mot Väpnad Konflikt. De sedvanliga förbehållen om bland annat icke-linjär utveckling och brister i förståelsen av Gerasimovs krigföringsmodell gäller fortfarande.
Den föregående uppföljningen från december hittar du här.
Ny skattning 160417
Slutsats: Trenden fortsätter mot väpnad konflikt
Att forma koalitioner är viktiga inför konflikter och mycket av arbetet är gjort, vilket uppmärksammats i tidigare avsnitt. Sedan i december har de tydligaste tecknen varit kring Belarus. Ryssland har tagit fram en gemensam militärdoktrin tillsammans med landet. USA å sin sida skickade överraskande en av sina topptjänstemän från Pentagon nyligen och framhöll att Washington stödjer landets försvar av sin territoriella integritet. Det finns få länder som det är så viktigt att ha på sin bevakningslista under 2016. Ryssland behöver, under vilken förevändning som helst, föra in stridskrafter i Belarus för att kunna utmana väst militärt.
Den icke erkända utbrytarrepubliken Sydossetien har annonserat en folkomröstning för att kunna ansluta sig till Ryssland. Många kommer säkert ihåg att Georgienkriget 2008 tog sin början här, och att detta nya tilltag kommer att sätta den georgiska regeringen under stark press att agera.
Få förändringar har däremot skett på det ekonomiska fältet, även om de ryska sanktionerna mot Turkiet kvalitativt är en hygglig förändring. Häromveckan annonserade Frankrike att man fryser ryska tillgångar för att säkerställa att landet betalar sina böter för övergreppen mot Yukos aktieägare.
I den diplomatiska och folkrättsliga sfären har en del förändringar skett, men glädjande nog finns kanalerna kvar. Så besökte exempelvis CIA-chefen Moskva i början av mars för diskussioner. Ryska statsledningen deltar också i internationella fora. Premiärminister Medvedev deltog World Economic Forum i Davos i januari, där han till mångas förfäran förklarade att ett nytt kallt krig har startat. Många politiker i väst skyndade fram för att säga att så är inte fallet.
Förhållandet mellan Ryssland och Tyskland är centralt för utvecklingen i närområdet. Det går att se en allt tydligare irritation från Berlin kring Kremls försök att blanda sig i tysk inrikespolitik (se nedan). Moskva spelar dock på flera strängar och syr upp ett energisamarbete kring NordStream II, som bland annat löper genom svensk ekonomisk zon, med tysk hjälp och stora europeiska företag.
Vi kan också se att både NATO och EU börjat genomföra operationer med marina stridskrafter i Egeiska havet och i Medelhavet för att stoppa människosmuggling från Turkiet och Libyen.
Att stödja politisk opposition hos sina motståndare är en viktig faktor i ryskt politiskt tänkande. Här har Ryssland under perioden mest varit defensivt inriktat, men desto mera.
FSB har numera rätt att skjuta in i folkmassor för att stoppa terrordåd. Det kan användas för att slå ned folkliga protester, eftersom makten i Kreml avgör vad som är terrorism. Dessutom genomförs nu också statlig övervakning av kommentatorsfält i medier, så det blir allt farligare att göra sin röst hörd. Alternativt blir den försiktigare och det blir svårare att samla opposition i olika frågor.
Den välrenommerade människorättsorganisationen Agora har dessutom blivit beordrad av en rysk domstol att stänga ned sin verksamhet, vilket krymper ytorna för det ryska civilsamhället.
En svårtolkad detalj var det plötsliga rivandet av slumkiosker i större ryska städer som skedde på stor bredd samordnat i tiden. De flesta förklaringar har centrerats kring bildliga ingripanden mot människor från Kaukasus och Centralasien som ofta äger dessa kiosker och kontrollerar verksamheten runt dessa. En alternativ, mer obehaglig, tolkning är att myndigheterna vill röja brandgator i städerna.
Brandskyddet var i vart fall inte på plats när ryska försvarsdepartementet eldhärjades häromveckan som vi kunde se i dramatiska TV-bilder. Intressant nog var det i samband med detta som president Putin satte upp ett nytt Nationalgarde på 400 000 man genom att slå ihop delar av inrikesministeriet och olika specialstyrkor. Till chef utsågs Putins förre livvaktschef Zolotov och den nya styrkan ska enligt ryska uppgifter också kunna användas utomlands.
Denna nyhet överskuggade andra parallella skeenden som att flytta Riksarkivet från regeringens kontroll till presidentens och startandet av en ny militärpatriotisk förening för ungdomar.
De signaler som kunnat uppfattas i offensivt syfte har varit med udden mot Tyskland. Den ryske utrikesministern Lavrov nedlät sig att vara en aktör i detta, när denne beskyllde tyska myndigheter att mörka en våldtäkt mot en ung flicka som alltså inte hade ägt rum. I samma veva demonstrerade mer än 10 000 ryssar i Tyskland mot immigranter i kölvattnet av de uppmärksammade massofredandena i Köln.
Lettiska motsvarigheten till Säpo gick ut och kräver numera att alla offentligt anställda som reser till Ryssland, Kina eller något av de fd OSS-länderna att dessa ska redovisa sina kontakter detaljerat när de kommer hem. Lettiska myndigheter grep också den så kallade krigskorrespondenten Graham Philips som framförallt gjort pro-ryska propagandistiska reportage från Ukraina, när denne tog sig till Riga.
Terrordåden i Bryssel har ingen klar linje till en potentiell konflikt, men dessa konsumerar mycket energi i våra försvarssystem. På kalla krigets tid fanns det ett starkt sovjetiskt stöd till terroristorganisationer i Europa av alla kulörer och vi kan se att Moskva även idag finansierar politiska rörelser över hela spektrumet. Med sin träning av syriska och irakiska säkerhetstjänster går det inte utesluta att Kreml penetrerat diverse islamistiska celler.
Vi har också den så kallade utbrytargruppen från PKK – TAK – som tagit på sig skulden för några av de förfärliga bombdåden i Turkiet. Kreml har alltid stött PKK, så här finns det anledning att se upp för var trådarna går.
————————————–
När det gäller informationsoperationer har det varit desto mera livligt. Den ryske presidentens talesperson Peskov har deklarerat att det nu råder informationskrig med Väst.
Från amerikanskt, framför allt militärt håll, har det förekommit en hel del strategisk kommunikation som tas emot på olika sätt bland de allierade. De budgetförstärkningar som görs för att börja rotera förband i, och flytta materiel till, östra Europa används för att sälja budskapet att dessa länder är återförsäkrade i Nato. Den polske presidenten Duda ventilerade sitt missnöje och invände att det inte räcker med detta, utan att man behöver avskräckning.
Den högste amerikanska befälhavaren i Europa, general Breedlove, har radat upp den ena varningen efter den andra och är ganska frän i kommentarerna. Han vill se ett utökat uppdrag för Baltic Air Policing och han har bekymrat försökt förklara de ryska beredskapsövningarna och ett allt offensivare uppträdande i Atlanten med ubåtar och flyg.
Klart underrapporterat här hemma var hans uttalande om att Ryssland är ett existentiellt hot mot USA, allierade och partners. Det uttrycket har inte hörts på 25 år och det är mycket illavarslande att denne nämnde partners, vilket rimligen borde innebära Sverige och Finland och inte Azerbaijan eller Jordanien. Hans kollega, generalen Hodges, fyllde på med att som arméchef i Europa önska övningar med att flytta luftvärnssystemet Patriot till Gotland. Detta är ju förstås ett försök till påverkan mot oss också. Hade vi haft kvalificerade kust- och luftvärnsrobotförband på ön idag hade aldrig frågan kommit upp.
General Breedlove som också är Nato’s högste befälhavare i Europa beskyllde också Ryssland för att skapa flyktingströmmar från Syrien som ett vapen mot Europa och där dessa dessutom ger möjligheter för terrorister att infiltrera Europa.
Några uppmärksammade cyberattacker har också ägt rum de senaste månaderna. Ryssland anses ligga bakom storskaliga sådana mot elsystemet i Ukraina. Förra månaden bjöd också en kraftig DDOS-attack mot det finländska Försvarsministeriet, men ingen har lyckats knyta denna till någon aktör.
En del fnurror har som bekant funnits på bägge sidor Atlanten kring USA:s underrättelseverksamhet. EU:s dataskyddsregler är inte helt kompatibla med den amerikanska underrättelsesynen på vikten av informationsutbyten. Tyskland är dock på väg att byta fot när det gäller Ed Snowden. I en uppmärksammad dubbelintervju i veckan gick de bägge cheferna för den tyska underrättelse- respektive säkerhetstjänsten ut med budskapet att Snowden hjälpt de ryska tjänsterna.
Det berör förstås inte Ryssland, där försvarsminister Shoigu dammade av det gamla uttrycket ”Veroyatniy protivnik” – den troliga fienden. Den populäre ministern har inte legat på latsidan i övrigt när det gäller psykologiska operationer heller. Förra veckan bröt man mot fördraget om Svalbard genom att flyga in militära instruktörer och hundar från ett tjetjenskt specialförband för att stödja en övning i Arktis. Parallellt med detta kränkte man litauiskt luftrum med tre helikoptrar och tidigare har man troligen landstigit ”av misstag” med en spetznazenhet vid den litauiska kusten. Dessutom gjorde man sina demonstrativa förbiflygningar av en Aegis-jagare med Su-24 och hård uppvaktning med Su-27 av amerikanskt signalflygplan RC-135 i veckan.
På den syriska fronten har det istället varit mest desinformation. När kritiken var som högst mot ryska urskillningslösa bombningar, så förklarade man frankt att det var amerikanska A-10-plan som genomfört de mest flagranta övergreppen som Kreml gjort sig skyldiga till.
Den annonserade tillbakadragningen från Syrien är också ett annat exempel. De ryska härskarna bytte plötsligt riktning och alla andra blev överraskade igen. När förvirringen lagt sig stod det klart att Moskva bara tagit hem ett tiotal plan och att fartygen går tomma hem. Mycket talar för att man kommer inleda nya offensiver före sommaren kring Aleppo i samarbete med Iran.
Om den stora cirkusen kring Panamapappren har något med detta att göra är vanskligt att uttala sig om. Det är i alla fall klart att ingen (bildligt) vet vem som stal informationen och inte heller vilket urval som gjordes innan det passerades till Süddeutsche Zeitung. Det är besvärande att detta inte problematiseras av de respekterade medierna vid publiceringarna, även om jag förstår och accepterar nyhetsvärdet. Och det är bra nyheter.
——————————————–
Den strategiska avskräckningen har tyvärr förvärrats de senaste fyra månaderna. Det började redan på julafton när Ryssland övade sina kärnvapentrupper och genomförde skjutning med det markbaserade Topolsystemet. Häromdagen drog Ryssland också igång en övning med Iskandersystemen i närområdet. Ryssland befinner sig nu också momentant över taket för avtalet om strategiska kärnvapen (START). Formellt sett är avstämningen 2018, men signalen är inte bra och börjar sakteliga underminera detta avtal.
Varken Iran eller Nordkorea ville vara sämre och genomförde robottester respektive provsprängning av kärnvapen. Vid ett tillfälle gick en iransk robot förbi en amerikansk hangarfartygsgrupp. USA visade också musklerna och genomförde två tester med roboten Minuteman.
Ryssland fortsatte sin långsamma indirekta utplacering av kvalificerade luftvärnssystem genom att börja leverera S-300 till Iran och hjälpa både Kazakhstan och Belarus att färdigställa sina subventionerade motsvarigheter.
I närområdet har den strategiska avskräckningen mest tagit sin form i olika övningar. Ryssland har genomfört den annonserade övningen Ladoga-2016 kring Sankt Petersburg i huvudsak. Nato genomförde den återkommande förstärkningsövningen Cold Response i Norge med stort svenskt deltagande. Estland överraskade med en så kallad Givaktövning, där hela den estniska krigsmakten som inte behöver mobiliseras plötsligt ställdes på fötter. Detta skedde parallellt med att de ryska luftlandsättningstrupperna (VDV) genomförde en stor beredskapsövning. VDV, de enda ryska truppslaget jag har stor respekt för, befinner sig under en kraftig expansion med minst 40 % större numerär och leverans av mängder med kvalificerade system, inte minst när det gäller stridsfordon, telekrigs- och UAV-system.
Vi måste också räkna in den finländska statsledningens beslut att göra det möjligt att kalla in 25 000 reservister utan möjlighet till överklagan som en småstats försök till avskräckning eller i varje fall en höjning av den egna tröskeln.
Kreml publicerade också den öppna versionen av den nya nationella säkerhetsstrategin som Gudrun Persson mfl har belyst i Officerstidningen och i Akademins tidskrift och handlingar. Tyvärr är det ju så med rysk maktutövning den senare tiden. Först skriver de vad de tänker göra och sen gör de det.
Pjäserna på det militära bordet flyttas i en allt snabbare takt. Här ett axplock:
Kina genomförde en övning med att flytta luftvärnssystemet HQ-9, en sämre variant av S-300, till Woody Island i Kinas ekonomiska zon i Sydkinesiska sjön. Strax därefter dök det upp foton med kustrobotbatteri YJ-62 på samma ö. Detta system är ganska kvalificerat med en räckvidd på 300+ km.
Ryssland talade om sina planer att flytta det mycket kvalificerade kustrobotsystemet Bastion till den omstridda ögruppen Kurilerna till japansk förfäran. Den ökade friktionen i denna del av världen har fått USA att genomföra demonstrationsflygningar med B-52:or kring Sydkorea och flytta 12 stycken F-22, världens bästa jaktflygplan, tillfälligt till Japan.
En mindre sådan enhet flyttades också förra månaden till Storbritannien liksom att USA flyttade 12 stycken F-15C (jaktflygplan) till Island/Nederländerna. USA vill också befästa baser på Island igen för att kunna härbärgera såväl P-8-plan (havsövervakning/ubåtsjakt) som egna ubåtar.
Storbritannien gick ut med förra veckan att man de närmaste veckorna kommer att flytta en handfull Eurofighters och fregatten HMS Iron Duke till Estland för en längre stationering. Frankrike å sin sida upptäckte plötsligt en rysk ubåt i Biscayabukten och har mött Tu-160 från det strategiska bombflyget på patrull utanför Frankrikes kust.
När det gäller stridsoperationer har dessa varit i området Syrien/Irak/Kaukasus. De ryska bombningarna har jag redan berört. USA och koalitionen mot ISIL har också trappat upp sin kampanj och Nato har avdelat AWACS-plan för ledning i luften. Det verkar också som Saudiarabien har börjat eller tänker börja leverera luftvärnsrobotar till rebellerna i Syrien. Det innebär en ökad risk att sådana kommer på villovägar och kan användas mot civil flygtrafik.
Det utbröt också i början av april strider kring Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbaijan. Ryssland är skyddsmakt för Armenien och säljer massor med vapen till bägge sidorna. Här får omvärlden vara på sin vakt så att inte Ryssland lyckas att manipulera konflikten för att kunna utöka sitt inflytande på energiflödena i området. Eftersom Turkiet stödjer Azerbaijan finns det risk för nya gnistor, beroende på vad som händer i övrigt.
———————————————
I Sverige tråcklar vi vidare. Bland saker som skulle kunna ha bäring på området noterar jag förstås DDOS-attackerna 19. mars, men också det oförklarliga strömavbrottet i Dalarna som drabbade många abonnenter liksom branden i Trafikverkets teknikhus i Olskroken som försvårade tågtrafiken i västra Sverige under flera veckor. När det gäller DDOS-attackerna så är det noterbart att Anonymous hotat Sverige i ett välproducerat Facebookinlägg för vår inblandning i Ukraina bland annat.
För vi befinner oss i ett informationskrig som kan föregå ett riktigt krig. Det ryska institutet för strategiska studier (RISS) hade nyligen en presentation om hoten mot den ryska informationssäkerheten. I inbjudan till denna karaktäriserades Sverige som en ”elak informationsdvärg” och enligt Igor Nikolajchuk vid sammankomsten hade vi – Sverige alltså – passerat tröskeln för ett informationskrig. Han menade också att Sverige sannolikt inför nästa rapport skulle ta ledningen för detta ”aggressionsindex” bland alla världens länder. Så nu vet ni det.
Och det är inte bara till nästa år Kreml planerar. Försvarsminister Shoigus inspektion häromveckan i Kaliningrad syftade till att se arbetena med den nya start- och landningsbanan på 3100 m som tar alla typer av flyg liksom planerna på 1600 m ny kaj och bortforsling av 1,3 miljoner ton havsbotten för att kunna basera nya, större krigsfartyg i 50 år framåt.
Idag hade DN ett reportage om den amerikanska tankesmedjan CNAS kris- och krigsspel tidigare i år. Dessa spel avlöser varandra, så fick exempelvis RAND’s tidigare spel stor uppmärksamhet för sitt pessimistiska resultat. Tyvärr tog spelet ur sitt sammanhang och gjordes till något det inte testade. Det var alltså mera ett luft- och markoperativt spel än ett strategiskt och blev därför alltför negativt på det högre plan.
Oavsett det är det tydligt att läget inte är gynnsamt, vilket skulle kunna få Moskva att dra fel slutsatser om inget görs för att öka den omedelbara krigsförmågan. I Norge har man nu fått upp ögonen för att det tar en månad att få kvalificerade förstärkningar från andra sidan Atlanten.
Alla länder i norra Europa behöver alltså en betryggande försvarsförmåga på egen hand och förbereda sig på att ge och ta emot hjälp. Därför är det viktigt att riksdagen röstar igenom värdlandstödsavtalet i slutet av maj och att vi stärker vårt totalförsvar omedelbart. Det är en skyldighet mot tidigare generationers mödosamma arbete med att bygga ett bättre samhälle.
