Vi fortsätter intervjua de försvarspolitiska talespersonerna i samband med deras respektive kongresser etc. Intervjun gjordes före Försvarsmakten lämnade in sin perspektivplan.
– Vad är centerns försvars- och säkerhetspolitik?
Centern är ju en del av alliansen. Vi har ju samarbetat med socialdemokraterna på 90-talet och en bit in på 2000-talet, så vi har aldrig reserverat oss i en försvarsberedning. Vi har alltid haft inriktningen att det är bra för Sverige med en så bred samsyn som möjligt i de här oerhört viktiga försvars- och säkerhetspolitiska frågorna. Vi är en del av alliansens frösvarspolitik, men driver på i olika frågor. Hemvärnet är alltid en viktig fråga för oss, och där är vi nöjda med försvarsbeslutet, jag tror vi satte avtryck där.
De internationella insatserna tycker vi också är viktiga, dock inte 2000 (avser antalet insatta soldater över tiden – red anm) utan det bör man titta på.
– När bedömer du att IO 2014 är införd – fullt övad med sin materiel?
Jag följer ju det här noggrannt, och nu har det gått från 2014 till 2019 och nu till 2023. Jag kan inte ha någon annan bedömning än de prognoser som görs, men det är uppenbart att det skjuts framåt. Det känns inte bra, utan tanken var 2014, och nu är det längre fram innan det är fullt intaget. Sen är det klart att vi har ett försvar nu också, men det är ett mellanläge.
– I händelse av en väpnad konflikt i vårt närområde i framtiden, vilket eller vilka områden i Sverige bedömer du skulle då vara mest utsatta?
Vid en stor konflikt så skulle hela Norden, Europa, ja hela världen in. Det är svårt att tänka sig en konflikt som inte eskalerar skulle jag vilja säga först. Självklart är Östersjön viktig, Gotland och huvudstaden. Hela Sverige ska ju försvaras genom att vi har ett tillräckligt bra försvar och samarbete med andra demokratier militärt för att kunna försvara oss. Vi ser ingen risk för en väpnad konflikt inom överskådlig tid, men att det kan bli incidenter eller tryck. Vi gränsar dock till Ryssland och Ryssland är en väldigt viktig faktor för vår säkerhet sen minst 400 år tillbaka och då är ju Östersjön viktig, då blir Gotland, ja även Fårö viktigt.
– Hur ska vi förhålla oss till de ryska satsningarna på sina militärutgifter?
Ryssland äger ju frågan vilket försvar man ska ha, vilken inriktning det ska ha och vilken storlek. Så vi får leva med att de bestämmer det här. Försvarsberedningen var i USA i våras och jag ställde frågan hur de såg på upprustningen. En hög tjänsteman sa att ”hade vi varit i samma läge och haft samma kaos som ryssarna hade på 90-talet, så hade vi också försökt, när ekonomin var på uppgång, att komma i fatt.”
Helt onaturligt är det ju inte att man med den regionala stormaktsroll man har och vill ha, när man har större ordning – sen kan vi ju diskutera vad vi tycker om den ordningen – att man återställer en del i vad man tappade, det behöver det ju inte vara någon dramatik i.
Men Ryssland har fortfarande inte komma ifatt när det gäller andelen av BNP, som jag tycker är ett relevant och viktigt mått, för USA ligger fortfarande högre. Men det är en ny faktor. Det gick ned ordentligt på 90-talet, nu ökar det kraftfullt, det är en faktor vi måste ha med när vi analyserar verkligheten.
– Ni har haft en stor inflytandemakt hela tiden under 2000-talet ((c) har rört sig mellan blocken i denna fråga – red anm). Vilket är det sämsta beslut ert parti har tagit eller medverkat i under den tiden?
Jag har ju varit med sedan 2006 och jag står bakom den nuvarande inriktningen av försvaret. Försvarsmaterielområdet är stort och svårt. Vi lägger mycket pengar på materiel. Vi gjorde, jag ska inte säga ett impulsköp, men det gick snabbt att köpa Black Hawks från hyllan, trots att vi hade helikopter 14 beställda. De kom ju aldrig, eller de blev kraftigt försenade. Och inköpet skulle vara för att vi ville ha helikoptrar till Afghanistan som vi nu lämnar. Jag tycker att det är bra att vi har Black Hawks, men hade vi vetat att vi skulle lämna Afghanistan så snabbt, så kanske det inte hade varit lika motiverat eftersom det fanns andra helikoptrar där.
– Om ni skulle få lika stort inflytande igen efter valet 2014, vilken är den viktigaste ändringen ni vill göra av den nuvarande politiken?
Vi står ju bakom 2009 års reform med dess inriktning av personalförsörjning på frivillig grund. Vi måste stötta Försvarsmakten och då måste vi titta på vad behövs det för pengar, vad behövs det för ytterligare insatser för att stötta försvaret.
– Vilka indikatorer ska vara uppfyllda för att Sverige ska söka medlemskap i NATO?
Vi uppfyller ju formellt alla indikatorer för att beviljas medlemskap redan idag har jag en känsla av. Vi har ju en rätt stor enighet att vi är rätt trygga i vår alliansfrihet sen 60 år tillbaka, ja egentligen ännu längre. Samtidigt som vi också samarbetar allt närmare med NATO. Det har skett en stor förändring när det gäller teknisk utveckling, materielsamarbeten och internationella insatser där vi jobbar med de västliga demokratierna. Det innebär att vi söker göra detta, inte mot EU som inte är en försvarsallians, utan NATO där 23 av 28 EU-länder är med.
I en värld där det hänt mycket de senaste 20-30 åren, där vore det tjänstefel av min generations försvarspolitiker och partier att inte göra som Finland har gjort flera gånger, att analysera Sveriges militära allianser i Norden, i EU och med NATO. Göra en analys som visar om vi ligger optimalt. Vår säkerhet beror på tre faktorer: Att vi har ett försvar av rimlig kvalitet och storlek, att vi har goda samarbeten med västliga demokratier och att vi har en god diplomati som kan sy ihop det hela.
Här är jag stolt över att vi på tre centerstämmor bestämt att vi bör ananlysera detta, vi har varit överens i två försvarsberedningar och folkpaertiet och kd, ja även (M) vill detta och ändå händer ingenting.
Hur kan det vara så? Jo, för så fort som socialdemokraterna går ut ur Försvarsberedningen säger de att vi gjort en analys 1950 och den håller än och då kommer den hålla 50 år till. Det är tjänstefel av socialdemokraterna att säga nej, och jag tycker det är synd att moderaterna är så passiva. Vi måste analysera för att få en folklig debatt. Socialdemokraterna går med på allt närmare samarbeten. Libyen, flygspaning över Island och deltagande i NRF, utan att folket är med i debatten.
– C har länge varit positiva när det gäller försvarsindustrin. Avsaknaden av den s.k teknikfaktorn urholkar FM ekonomi med 300 milj/år. Vad är partiet beredd att göra för att åtgärda detta?
Jag är öppen för en diskussion om en försvarsindustristrategi. Det här är kopplat till försvarsbudgetens storlek. Vad kostar personalförsörjningen? Hur mycket materiel ska vi ha? Hur mycket ska vi ha för internationella insatser? Vad betyder den här faktorn?
Har vi en rimligt avpassad försvarsbudget? Jag står bakom varje budget sen 2006, men jag ser att det finns motiv för att diskutera en höjning. Jag tycker mig ha fått visst genomslag för min frågeställning: Hur tar Sverige sitt ansvar för stabilitet i jämförelse med de andra nordiska länderna? Här kan vi se att vi låg på 2,5 % av BNP för 25 år sedan, och då låg vi högst. Nu lägger vi 1,1-1,2. De andra länderna ligger mellan 1,3-1,6 %. Vi har alltså halkat efter, och det är en faktor som talar för att det kan bli en höjning.
Nu med omvärldsanalysen och arbetet i beredningen, så ser jag att det här är en fråga som blir mer aktuell än i förra beredningen.
– När det gäller samhällets krisberedskap finns det flera varningar om låg förmåga när det gäller livsmedelslager, psykologiskt försvar och uthållighet vid exempelevis naturkatastrofer som stormen Gudrun. Hur har det kunnat bli så här, och hur vill centern stärka samhällets motståndskraft mot prövningar?
Väldigt bra fråga. Vi har väldigt drivande i beredningen att det här är en ko på isen. Elavbrott, stormen Gudrun, IT-attacker. Ta maten, vi är Europas mest importberoende land när det gäller mat, eftersom maten levereras online. Vi har inga centrallager eller beredskapslager. Jag är stolt över att jag fick med beredningen på att regeringen måste utreda detta.
Ja, men hur har det kunnat bli så här då med alla budgetar ni stått bakom?
Vi har väl levt…hur har det kunnat bli så att vi inte har någon planering…för att möta invasionshot. Försvarsplaneringen har vi också lagt ned. Det här är väl kopplat till att vi levt i en fredlig del, att Ryssland inte setts som ett hot och de här frågorna har inte varit på kartan. Nu har utvecklingen visat att jordbruket har backat rätt kraftigt.
Produktionsförmågan – första världskriget då klarade man inte av att försörja med mat, trots att jordbruket var spritt. Andra världskriget – då hade vi ett jordbruk som klarade 100 % och det fanns över hela landet, även industrier fanns och självförsörjningsgraden var tillräcklig.
Sen fram till 80-talet så sjönk detta till 80 %, och nu är den på 50 %. Vi har lägre förmåga än Norge, vi är det EU-land som har lägst självförsörjningsgrad. Det har skett som du säger, jag har inte känt att ansvariga myndigheter har slagit larm. Jag är glad att beredningen satt strålkastarljuset på den här frågan. Inte bara livsmedelsäkerheten, utan även elsäkerheten, vi är riskkänsligare idag och det här behöver regeringen utreda.
Kan du förklara för läsarna hur försvarets ekonomi har gått ned realt med 14 % mellan 2007 och 2015, medan vi ser en ökad osäkerhet?
Den reala ekonomin för försvarsekonomin har gått ned sedan 80-talet, vi har legat på 40-42 miljarder hur länge som helst. Den utvecklingen har varit ett par decennier att budgeten ligger nominellt fast. Som du säger den har sjunkit realt, det här med BNP visar ju det. Under vår period har väl inflationen varit högre än de tillskott vi gjort, så det är ingen ny trend. Rysslands utveckling och att man återtar muskler är något vi analyserar nu. Det var inte lika uppenbart i den förra Försvarsberedningen.
Vi har lämnat det första betänkandet, där vi säger att vi tar det här på allvar med ökad osäkerhet. Vad gör vi för bedömning? Jag bedömer att det är rätt sannolikt att en diskussionsfråga i beredningen kommer att bli om vi har rätt nivå på vår budget.
Mycket magstarkt av en centerpartistisk försvarspolitiker att häva ur sig anklagelser om tjänstefel.
Mycket magstarkt på min ära!
Staffan,
Bra att du ser motiv att höja och tycker din jfr med nordiska granländer är relevant.
Dock att beakta
Det Nordiska länderna har sina försvarsmakter uppfyllda -vi har det inte och prognosförsämringen 2014->2023 är din förtjänst bla som deltog i det huvudlösa och katastrofala beslutet att personalförsörja Insatsorganisationen frivilligt och låter värnplikten vila.
För mig är detta ett politiskt tjänstefel och jag skräder inte orden.
Du är medansvarig till detta elände Staffan.Denna experimentverkstad på personalförsörjning och indirekt har du medverkat till att försätta Sverige och våra medborgare inför en risk.
Jag accepterar inte det -varför skulle jag göra det?
I det vi nu kallar en försvarsmakt kommer vi inom hemvärnet att få föra striden inom delar av ett dygn utan flyg,marin och kvalificerade markstridskrafter pga det Pearl Harbour vi byggt utan redundans, utan uthållighet, utan lv volym, utan tillräcklig personaluppfyllnad.
Som kom inte och snacka om tjänstefel.
Städa trappan innan du ber grannen göra det!
Kn Jan-Olov Holm Hemvärnsbefäl
Kort sakt försvarsmakten du varit med att besluta är inge
C har förbrukat sitt förtroende. Politikidén verkar vara ”regeringsställning oavsett pris”. Egen politik är underordnat att få sitta i regering och jamsa med. Ord, ord, ord och ingen handling. En meningslös röst.
+1
Ytterligare en ”analys” som säger att det inte alls står bra till med försvaret. Slutsatsen av detta är ungefär att centern tror att det kan bli aktuellt att diskutera höjda anslag till försvaret. Väldigt vagt och oförbindligt. När vågar någon rikspolitiker ta ställning och helt enkelt säga Detta duger inte, vi måste öka försvarsanslen till 1,5% av BNP och ändra personalplaneringen.
Tag ställning!
”Vi har ju en rätt stor enighet att vi är rätt trygga i vår alliansfrihet sen 60 år tillbaka, ja egentligen ännu längre.”
Hur menar du då? Sedan slutet på 90-talet har vi en ny, av riksdagen och Centern, beslutad säkerhetspolitik där idén ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig” har övergetts. Vi är i allians med EU, inkl. EUs gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.
Man kan hävda att vi är ”militärt alliansfria” genom att EUs samarbete saknar bindande försvarsåtaganden. Samtidigt vill man hävda att EU är en bättre militär allians än NATO för våra försvarsbehov. Vi har ensidigt hävdat militär solidaritet med våra grannländer, och att inte stå overksamma i händelse av hot mot dem. Vill lösa våra militära underskott i förmåga genom nordiska allianser, återigen ensidigt. Politisk retorik och handling är inte i samklang.
Dagens politik gör varken oss eller våra grannländer trygga. Tvärtom så ökar vi osäkerheten i vårt närområde. Sveriges politik destabiliserar säkerheten i Östersjöområdet och öppnar för maktpolitik som kan leda till eskalering till väpnade konflikter. Vårt behov av allianser som inte kompletteras med trovärdiga utrikes- och säkerhetspolitiska komponenter leder till detta.
Den alliansfrihet som gjorde oss trygga och bidrog till stabilitet i vårt närområde var en politik för det kalla krigets omvärld. Den fungerade för att vi hade ett invasionsförsvar och en oberoende försvarsförmåga som verkade krigsavhållande i vårt närområde.
Kalla kriget är slut. Alliansfrihet som politik är skrotad. Med det som argument har också svensk försvarsförmåga skrotats. Totalförsvarsidén med motståndskraft i hela samhället har skrotats. Medborgarnas motståndsvilja är skrotad. Styrelsen för psykologiskt försvar är skrotat. Civilförsvaret är skrotat. Alla beredskapslager är skrotade. Inhemsk försvarsindustriförmåga håller på att skrotas. Det militära försvaret är skrotat. Kvarvarande minimala expeditionsstyrka används för att stödja utrikes- och säkerhetspolitiska internationella ambitioner i våra samarbeten med allierade.
Vi borde vara överens om att alliansfriheten slutade göra oss trygga någon gång kring 80-talet. Den bedömningen gjordes i riksdagen, i brett samförstånd, under 90-talet. Det kanske inte kommunicerades alltför väl till väljarna, men 20 år senare måste väl en ny generation politiker kunna stå för de parlamentariska vägval som redan gjorts?
Idag är alliansfrihet en romantisk dröm om svunna tider. Särskilt när man inte är villig att göra de satsningar på oberoende förmågor som en sådan politik kräver. Då är alliansfrihet en oansvarig politik.
Våra politiker måste sluta vara kalla kriget-kramare och kunna ta ett helhetsperspektiv kring säkerhetsfrågor. Oavsett om väljarna håller med just nu. Det är skillnaden mellan ett ansvarsfullt statsbärande parti och ett populistiskt parti. I längden vinner det första partiet väljarnas respekt. Både (s), (m), (fp) och (c) har varit där. Idag finns tyvärr inga sådana alternativ i svensk politik. De ”nya” partierna förfärar. Breda samförstånd mellan populister som bryr sig mer om röster och partiets bästa än om landets bästa är inte mycket värt. Tills dess ansvarsfulla statsbärande alternativ finns igen är en röst på soffan en lika dåligt spenderad röst.
Efter snart 2 mandatperioder med mestadels floskler, (de sista året i en omfattning att man bara baxnar) är mitt förtroende för Alliansens försvarspolitik förbrukat. Tåget har gått. Socialdemokraterna har åtminstone börjat debattera i rätt riktning, men med ansvar för FB-00 & FB-04 i sitt CV, har de ganska mycket att bevisa. V och MP är inte att tänka på. SD är ett oprövat kort. Vi får se.