av Lars Wedin

Det saknas inte ämnen för en månadskrönika i försvarsfrågan: statsministerns förlöpning om ”särintressen”, försvarsministerns många underliga uttalanden, det faktum att Insatsorganisation 2014 – beslutad i 2009 års försvarsbeslut – inte förefaller vara intagen under detta decennium samt massivt materielanskaffningsbehov och en avvecklad försvarsforskning som konsekvens av Tolgforsdoktrinen (”här och nu”). Nedan skall jag ta upp några konsekvenser av den förda försvarspolitiken.

Ett problem vid diskussioner om svenskt försvar är att man lätt hamnar i ”noll-eller-ett” resonemang: antingen finns inget hot mot Sverige eller finns risk för storinvasion. I verkligheten pågår det strategiska spelet ständigt mellan dessa ytterlighetspunkter; ett exempel är de ryska flygövningarna mot Sverige i påskas.

För Ryssland är det nordiska området inklusive östersjöregionen av vital betydelse. En majoritet ryssar bor i västra Ryssland. Östersjön är en transportled av mycket stor vikt. I norr är de strategiska kärnvapenubåtarna baserade. Men den geopolitiska situationen i Östersjön är ofördelaktig med endast två utlopp: Finska viken och Kaliningrad. Mellan dessa ligger de baltiska Nato-medlemmarna. Medan Ryssland har lyckats med att skapa vänskapliga buffertstater mellan sig och Nato genom Vitryssland och Ukraina så saknas en sådan buffert i Baltikum. Givet att Ryssland betraktar Nato som åtminstone potentiellt aggressivt så måste denna situation upplevas som oförmånlig.

En neutralisering eller ”finlandisering” av Baltikum är därför troligen ett ryskt strategiskt mål; på kort eller lång sikt. I första hand kan politiska och ekonomiska medel användas; särskilt om ett lämpligt tillfälle erbjuder sig. Men händelseutvecklingen kan också medföra att ett mer robust agerande ses som nödvändigt eller lämpligt. En kris i diktaturens Vitryssland skulle kunna utgöra ett sådant. Ett tillfälle där Nato är upptaget på annat håll kan vara ett annat.

Vid ett militärt ingripande mot Baltikum måste det ur rysk synvinkel vara mycket viktigt att hindra att Nato för fram förstärkningar. Givet de ryska stridskrafterna i Kaliningrad så går den naturliga vägen för förstärkningar genom svenskt luftrum. Svenska hamnar och flygfält får en viktig roll. Den ryska ledningen kan inte tolka den svenska solidaritetsdeklarationen på annat sätt än att Sverige skulle säga ja till en begäran från Nato om utnyttjande av svenskt territorium. Däremot upplever man knappast att den svaga svenska försvarsmakten skulle utgöra något hot. Den skulle inte heller ha förmåga att stå emot påtryckningar från Nato om sådana skulle fordras.

Det ryska agerandet i detta läge beror bland annat på tidsfaktorn. Är det bråttom gäller det att sätta Nato i efterhand genom begränsade men snabba insatser mot Gotland, viktiga flygfält och hamnar. Finns mer tid kan man använda sig av diplomatiska påtryckningar i syfte att tvinga Sverige att ”ställa sig neutralt” och ta emot ryska observatörer och/eller låta ryskt flyg patrullera över Sverige.

Här kan de ovan nämnda flygövningarna användas. Dessa har nämligen lämnat ett tydligt budskap till den svenska regeringen: ”vi kan ta er när vi vill”. Regeringens brist på reaktion – och försvarsministerns fördömande av varje diskussion i frågan – visar att Sverige nog inte skulle ställa till med några svårigheter inför ryska hot.

Allt eftersom den ryska förmågan stärks – och den svenska försvagas – kan man anta att det blir fler militära demonstrationer. Kanske återupptas ubåtskränkningarna?

Men kommer då inte EU eller Nato till vår hjälp, vilket Försvarsberedningen tycks förutsätta? EU har ingen kapacitet att militärt försvara en medlemsstat. Man skulle kunna tro att Sverige skulle verka för en sådan kapacitet men så är icke fallet. Nato skulle säkert hjälpa Sverige givet att det går att skapa konsensus för en sådan operation. Detta är däremot långt från säkert av flera skäl. För det första är Nato politiskt splittrat, inte minst i sin syn på Ryssland. För det andra är Natos militära kapacitet starkt försvagad på grund av USAs prioritering av Asien samt på grund av att européerna, liksom Sverige, fortsätter att nedrusta. För det tredje är det, som Försvarsberedningen noterat, inte troligt att Sverige ensamt utsätts för angrepp; Natos eventuella hjälp till Sverige blir därför helt beroende av att denna hjälp, i den aktuella situationen, uppfattas vara i Natos strategiska intresse. För det fjärde, även om vi skulle kunna få hjälp från Nato så kommer denna uppenbarligen inte vara varken planerad eller övad och därmed av tveksam kvalitet.

Den nyligen publicerade franska ”vitboken” om försvaret – en parallell till Försvarsberedningens rapport – noterar faran med svaga stater. Man skriver ”Att en stats svaghet kan bli ett hot är en nyhet av strategisk betydelse… När stater inte längre kan utöva sina suveräna rättigheter är det själva basen för den internationella ordningen på vilken vi baserar vår egen [Frankrikes] säkerhet som hotas.”

ÖBs uttalande om ”en-veckas-försvaret” visar att Sverige inte ens i egna ögon kan försvara sig. Regeringens acceptans av uttalandet visar att man inte bryr sig. Perceptionen blir att Sverige är just en sådan stat vars svaghet skapar instabilitet. ”Politics is perception”.

Sverige, till skillnad från många andra stater i Europa, kan inte skylla nedrustningen på krisen. Den är självförvållad. Försvarsberedningen talar gärna om vikten av solidaritet. Vårt viktigaste bidrag till europeisk solidaritet är att kunna försvara oss själva och svara för stabilitet och säkerhet i vårt närområde – då främst Östersjön. Sedan bör vi, som starkt beroende av globaliseringen, också kunna bidra till stabilitet och säkerhet längre bort. Men utan politisk vilja är ingenting möjligt.