Grundorganisationens roll i framtidens svenska försvarInträdesanförande i Kungl Krigsvetenskapsakademien avd I den 30 september 1999 av överste Jan F T Mörtberg, publicerat i KKrVAHT nr 4 2000. Manuset är avslutat i augusti 2000, varför vissa anpassningar av innehåll har gjorts med hänsyn till händelser som har inträffat efter det muntliga framförandet. Sverige är nu, liksom i stor utsträckning resten av västvärldens stater, i början av en stor förändring av försvarets utformning - reformen för att anpassa försvaret till nya krav efter det kalla krigets slut. Regeringen har i sin proposition Det nya försvaret beskrivit detta enligt följande: [1] Det krävs dock att Sverige har en sådan beredskap som gör det möjligt att möta de väpnade hot som direkt kan beröra Sverige vid en kris som utvecklas ur nuvarande omvärldsläge. I debatten görs analogier till 1925 års försvarsordning, även då genomfördes ju en betydande reduktion av organisationen, men med idén om en inneboende "elasticitet" att förändra försvaret med kraven. Jag har i årsberättelsen 2000 för avdelning I pekat på att den kraftfulla och snabba reduktionen av armén ("slakt") som nu sker, [2] snarare riskerar att leda till ett resultat som efter Perevolotjna 1709. I en debattartikel i Aftonbladet har jag tillsammans med ledamöterna Emanuelson och Brännström under rubriken "Vandrar vi dårskapens väg?" [3] försökt debattera, inte den (nödvändiga!) väg som regering och riksdag ovan beskriver, utan Försvarsmaktens till regeringen inlämnade beslutsunderlag i reformarbetet. [4] Jag vill med mitt inträdesanförande främst diskutera detta underlag. Det är inte utan förundran som jag konstaterar att det, under processen som inleddes hösten 1998 med att Överbefälhavaren lämnade in sitt underlag till den säkerhetspolitiska kontrollstationen, varit mycket svårt att föra en saklig debatt med representanter ur Högkvarteret. De förbandschefer som försökt har benämnts "regementskramare" och anklagats för att vara "revirbevarare". [5] Eller som dåvarande generalmajoren, ledamoten Johan Kihl skriver i Officerstidningen under rubriken "Inga alternativ till ÖB:s förslag": ÖBs förslag har mött kritik från flera håll. Detta är naturligt eftersom den som känner sig hotad söker motiv för att rädda sig. [...] Alla förslag, som genom kritiska inlägg har framförts, har bara talat om vikten av den verksamhet eller det system som inte får röras. [6] Detta inträdesanförande är just sådan kritik mot ett antal förhållanden i de ingångsvärden för överväganden om framtidens försvar som ÖB lämnade in till regeringen i maj 1999 och som nu ligger till grund för ominriktningen. (Se not 4.) Sommaren 1999 gavs det stora rubriker åt Officersförbundets SIFO-undersökning om officerskårens förtroende för den högsta försvarsledningen. [7] Denna avfärdades enligt min uppfattning relativt lättvindigt (jfr Kihl ovan) med personalens oro för det egna arbetet. Jag tillåter mig att i denna framställning anmäla ett antal saker som kan vara en alternativ förklaringsmodell till officerarnas bristande tillit. Anförandet tar sin utgångspunkt för diskussionen i den inslagna vägen som beskrivs i ovan citerade försvarspolitiska inriktning, men utvecklar tankarna från debattartikeln i ett antal teser och lämnar slutligen ett förslag för grundorganisationens roll i framtidens försvar. Detta utgår ifrån mina erfarenheter främst ur arméns verksamhet, men torde även vara tillämpbara i diskussioner om försvaret i övrigt. Nationell och militär strategi otydligJag har tidigare i KKrVAHT hävdat att saknade uttalade "strategiska överväganden" och avsaknaden av en tydlig "strategisk styrning" av försvaret under det kalla kriget riskerade leda (och ledde i ett antal fall) till felaktig utformning av stridskrafterna och de operativa planerna. Detta gällde även i stor utsträckning för 1996 års försvarsbeslut, främst innehåller det mycket vaga strategiska direktiv för försvaret mot väpnat angrepp. [8] Förhållande gäller fortfarande, den pågående försvarsreformen saknar i alldeles för hög grad "säkerhetspolitisk strategi". Who can rationally recommend whether the budget should be higher or lower, or what it should buy, without any expertise on the nature of military forces and what combinations of them are necessary to achieve objectives set by elected officials? If civilian strategists are not to decide along with the professional military, either ignorant civilians will do it, disjoining political and military logic, or the military will do it alone. Detta skriver den amerikanske statsvetaren Rickard K Betts om strategins roll. [9] Strategin skall fungera som "kittet" mellan slutsatserna ur de säkerhetspolitiska övervägandena och operativa uppgifter till försvaret. Bristen på strategisk inriktning försvårar den logiska tillämpningen av säkerhetspolitiken i utformningen av försvaret. Avsaknad av ett gemensamt språk för försvarspolitiken - en nationell och en militär strategi - är sålunda min första invändning. [10] Försvarets organisation"Nu avskaffar vi invasionsförsvaret och får i stället ett insatsförsvar", framkommer av debatten. Förvirring råder kring begreppen om försvarets benämning. Ett tidigt epitet var "kompetensförsvar". Regeringen säger: Den omstrukturering mot en insatsorganisation med anpassningsförmåga som nu inleds har som syfte att uppfylla inte bara de under de närmaste åren begränsade kraven på försvar mot väpnat angrepp utan också förändrade krav i framtiden. Det är därvid inte en fortsatt stabil och positiv utveckling i omvärlden som lagts till grund för kraven på anpassningsförmåga utan just osäkerheten om utvecklingen på sikt. Vi går alltså mot en "insatsorganisation med anpassningsförmåga" och det är tydligt att försvaret har sina uppgifter i två tidsdimensioner:
Tanken på att ge försvaret tydligare uppgifter i de två tidsdimensionerna, och anpassningsprincipen, introduceras (i modern tid i 1992 års försvarsbeslut och utvecklas 1996, bl a genom skapandet av s k kontrollstationer. Samma tanke utgjorde grund för 1925 års försvarsordning, men då kallades det elasticitetsprincipen. Den stora utmaningen är att i detta resonemang klara ut synen på tiden och avvägningen av resurser (i vid bemärkelse) mellan dagens och morgondagens uppgifter och mellan uppgifterna "insats" och "kompetens". [11] Det är min bestämda uppfattning att denna diskussion inte tillräckligt djupt förs i ÖB:s underlag från den 19 maj 1999. Anpassningsprincipen någon framträdande roll och någon mera problemorienterad diskussion om anpassning förs inte i Försvarsmaktens perspektivstudierapporter våren 1999 respektive vintern 2000. [12] Ingenstans blir detta tydligare än i titeln till ÖB:s populärversion av sitt underlag 19 maj 1999: "Från invasionsförsvar - till insatsförsvar. Försvarsmaktens förslag till utveckling av det militära försvaret". [13] Anpassningen lyser med sin frånvaro! I ett försök att i en debattartikel samma dag som ÖB lämnade sitt majunderlag den 1999 väcka frågan om organisationens roll (krigs- och grundorganisation) för att leva upp till kravet "en insatsorganisation med anpassningsförmåga" skrev mina medförfattare och jag: (Se not 3.) Det underlag som Överbefälhavaren lämnar in till regeringen har sin grund i metoden att först beskriva en krigsorganisation (målbild) och därefter en materielplan, för att slutligen först i höst en gemensam arbetsgrupp ta fram en grundorganisation som skall kunna "producera" dessa krigsförband. Det är en metod som använts sedan 70-talet och är, enligt vår uppfattning, relevant i en säkerhetspolitisk miljö där försvarets uppgift är att inneha en krigsberedskap på timmar till dagar för att möta en invasion, d v s som under det kalla kriget. Texten i artikeln är fortfarande aktuell. En försvarsmakt med uppgifter i två tidsperspektiv och där dessa uppgifter skall lösas i en säkerhetspolitik med både en nationell och en internationell dimension kräver ett nytt (nygammalt?) sätt att se på organisationen, inte en omdöpning till insatsorganisation. För att leva upp till kraven bör försvaret utgå ifrån grundorganisationen och ur denna "göra insatser" och "inneha kompetens" för att kunna anpassas till förändrade krav. Den bör benämnas "organisationen" och bestå av "förband", vilket blir min andra synpunkt. Den kraftigt minskade grundorganisation samt reducerade officerskår och värnpliktsvolym som blir kvar i armén kommer dessutom att resultera i svårigheter att uthålligt leva upp till kravet på en mekaniserad bataljon i internationell tjänst (vilket gällde i maj 1999). När nu Sverige i NATO:s försvarsplaneringsprocess (och i utvecklingen av "headline goals" inom europeisk krishantering) anmäler två mekaniserade bataljoner samtidigt, d v s fyra bataljoner skall kunna rekryteras årligen , accentueras detta ännu mer. [14] Denna fråga kommer dock i och med riksdagsbeslutet den 30 mars 2000, enligt min bedömning, på sikt en förlorad sak. Ett uthålligt "tvåbataljonerskrav" torde enbart bli politisk retorik, inte en realiserbar option. Vad är grund för militär professionalism?Jag anser det vara mycket viktigt att nu betona att försvarets grundläggande uppgifter och kompetens är kontinuerliga till sin karaktär, snarare än förändrade. Det är förmågan att kunna strida som är försvarets raison d'être och grund för att det i sin tur skall kunna utgöra ett säkerhetspolitiskt instrument i krishantering längs hela konfliktskalan. Det förband jag senast tillhörde - Ångermanlandsbrigaden - hade grönt och vitt som sina färger. Dessa tilldelades förbandet av Erik XIV år 1563 i en omorganisation av försvaret. Uppgiften då var egentligen att inneha samma kompetens som nu ställs - krigföringsförmågan. The services must think in terms of fighting real opponents, with real capabilities and real strategic and political objectives. Exercises and gaming must take place within concrete scenarios against realistic opponents who can truly challenge blue forces. Such scenarios must examine the impact of innovative approaches on all three levels of war: strategic, operational, and tactical. Detta skriver den amerikanske historieprofessorn Murray, med grund i sina studier av tiden mellan första och andra världskriget och hävdar att detta är "beprövad erfarenhet" om hur försvarsmakter skall överleva mellankrigstider och bibehålla sin krigföringskapacitet. [15] Synsättet präglar också regeringens proposition Det nya försvaret som förklarar att den väpnade striden är grunden för försvarets kompetens, även samordnat i högre förband samt i militära operationer. [16] Det finns dock många tendenser som pekar mot att detta synsätt inte ges tillräckligt genomslag i handling. Andra uppgifter till försvaret blir argument för förändringar i verksamheten. I utvecklingen av det militära skolsystemet tillförs ett teoretiskt år och för brigadtruppslagets officerare innebär det att det första officerskursårets truppföring inte kan inrymmas i den grundläggande utbildning (och en tilläggsutbildning måste övervägas). Vidare har kravet på att en arméofficer skall ha varit plutonchef före Försvarshögskolans stabsprogram och kompanichef före chefsprogrammet tagits bort. I Försvarshögskolans utbildning har taktikundervisningen för arméofficerare radikalt reducerats. Det är viktiga motiv som anförs för de teoretiska ämnen som ersätter truppföring, chefskap och taktik, men det fråntar inte huvudinvändningen: I en tid när det blir viktigt att värna om kärnkompetensen, då minskar man inslaget i officersutbildningen! I grundutbildningen finns en motsvarande tendens. Internationella operationer som vi sett dem - del av Kongooperationen, Gulfkriget och första Bosnienbataljonen undantagna - är av mera fredsbevarande än fredsframtvingande (och krigiska) till sin karaktär, vilket har lett till tryck på internationella inslag i utbildning som förberedelse. Detta tar tid från den (alltför) korta grundutbildningen. Den reella innebörden i Hammarskjölds gamla tes, "It's not a job for soldiers, but only soldiers can do it", riskerar att glömmas bort. En historisk erfarenhet synes vara att falla i fällan av att ha för korta tidsperspektiv och dessutom tro att utvecklingen alltid går i en "klok och bättre riktning". Som exempel på detta kan Churchills ord om sin ungdoms utbildning på Sandhurst (vänligen bortse från den lätt juvenilt romantiserande tonen) användas: Men ibland var jag inbjuden till [...] krigshögskolan [...] Här gällde studierna arméfördelningar, kårer, ja, till och med hela arméer; det var fråga om baser, förråd, förbindelselinjer och järnvägsstrategi. Detta var spännande saker. Det var bara så synd att alltsammans måste vara låtsat och att tiden för krig mellan civiliserade stater var slut och det för alltid. [...] Om det bara hade varit hundra år tidigare [...] Att tänka sig att vara nitton år år 1793 [...]. Den engelska armén hade inte gett eld mot vita trupper sedan Krimkriget, och nu när världen höll på att bli så sansad och fredlig - och så demokratisk också - var den härliga tiden för alltid förbi. [17] Det är försvarets uppgift att säkerställa att uppgiften "att det kan bli på riktigt" styr allt vi gör, men min oro är att så inte tillräckligt tydligt är fallet. Förmågan till väpnad strid ges inte en tillräckligt framtoning i den praktiska tillämpningen blir min tredje invändning mot den pågående processen. Idé för försvaretMin fjärde och viktigaste invändning är att ÖB inte förmått presentera en ny verksamhetsidé som samlar inåt. En utförlig diskussion om detta faktum och dess konsekvenser återfinns i avdelning I:s årsberättelse för år 2000, där skiftet mellan 1980 och 1990-talets verksamhetsidéer beskrevs: VI 90 fick en snabb och mycket genomträngande påverkan på armén, mer än kanske den utomstående kunde föreställa sig. [...] Fokus på krigsförbanden [...] i kombination med de snabba lägen, tillfälliga stridsgrupper och krav på ett mera kreativt tänkande som striden vid försvar mot strategiskt överfall kan (bör) leda till, resulterade i en armé på väg mot troligtvis högre krigsduglighet, högre beredskap, bättre anda och moral än Sverige skådat sedan kanske 1960-talet. [18] Det råder, som sagt var, en stor förtroendekris i försvaret mellan personalen och dess högsta ledning. [19] Det är min fasta övertygelse att det, åtminstone ur arméns perspektiv, inte föreligger någon enskilt viktigare faktor för försvarets möjlighet att gå vidare än att formulera en verksamhetsidé med lika genial kommunikativ kapacitet som Verksamhetsidé 90. Det blir den nye Överbefälhavarens kanske främsta uppgift för att återställa förtroendet hos en traditionellt mycket lojal officerskår (inklusive reservofficerare) och den civila personalen. Den nya verksamhetsidén bör grunda sig på att det reformerade försvaret har sina huvuduppgifter inom tre olika principiella verksamheter:
Utifrån dessa kan sedan en verksamhetsidé för armén presenteras som bygger på dessa punktsatser:
Därefter skulle en analog verksamhetsidé för ett förband kunna exemplifieras med Hallandsbrigadens vision: [20] För framtiden bygger Hallandsbrigaden upp en kompetens för att med mekaniserade förband kunna verka i bebyggelse - såväl i Sverige som internationellt. Inför detta har brigaden tagit fram en vision. Med grund i dessa kan därefter verksamheten börja beskrivas och genomföras - i en armé och med dess förband som är "en insatsorganisation med anpassningsförmåga". Avslutning"Vi är i början av ett reformarbete som kommer att ta många år att genomföra" skriver regeringen i Det nya försvaret. [21] Jag har med mitt inträdesanförande velat peka på ett antal förhållanden i den pågående processen som inte blivit tillräckligt väl övervägda och som kommer att krävas för att gå vidare i den svåra omställning som försvaret nu är mitt inne i. Först bör en ännu tydligare beskrivning ske av försvaret som instrument för vår säkerhetspolitik - och därmed besvara frågeställningen varför finns försvaret? Beskrivningen bör utgå ifrån att försvaret skall vara organiserat för att både klara dagens och morgondagens uppgifter och ha sin grund i försvarets förmåga att föra krig och försvara vårt land mot väpnat angrepp - den "eviga uppgiften". En samlande idé för försvaret är därefter viktig att formulera. Mitt absolut viktigaste påtalande blir slutligen att grundorganisationens roll i framtidens försvar - den skall vara som försvarets hjärta. Det är här som försvaret "lever": utbildar värnpliktiga, övar förband, stödjer och utbildar frivilligförsvaret, utvecklar ny stridsteknik och taktik, skickar personal och förband på internationella uppdrag, tar hand om familjen på hemmaplan, rekryterar nya och utvecklar gamla officerare, stödjer samhället vid svåra påfrestningar m m. Grundorganisationen är plattformen för dagens "insatser" och morgondagens "anpassning", med regeringens ord är den sålunda sammanfattningen av "en insatsorganisation med anpassningsförmåga". Grundorganisationen är dessutom i stor utsträckning försvarets folkliga förankring och närvaro över ytan. Grundorganisationens roll i framtidens försvar låter sig väl formuleras i den nu insomnade Ångermanlandsbrigadens verksamhetsidé: [22] Ångermanlandsbrigaden skall vara en framstående "insats- och utbildningsplattform" för mekaniserad strid i brigads ram. Det är en ödets ironi att grundorganisationen nu har offrats på försvarsindustrins och materieltillförselns heliga altare. "Kejsaren är naken" - det är dags att ge honom användbara hållbara kläder, Honi Soit Qui Mal y Pense! Referenser
|