Nationellt missilförsvar och 1972 års ABM-fördrag

Sammanfattning av Christer Ahlströms artikel i KKrVAHT nr 5 2000.

En debatt som har pågått i USA under närmare 20 år kommer med stor sannolikhet att nå sin klimax under våren 2001. Då förväntas den amerikanske presidenten för första gången sedan 1960-talet fatta ett beslut i frågan huruvida USA skall förbandslägga ett nationellt missilförsvarssystem (NMD, National Missile Defense). Omvärlden ser med ett visst mått av häpenhet på den beredvillighet USA visar att spendera över 60 miljarder dollar på ett försvarssystem vars operativa effektivitet inte på något sätt kan anses vara given och i förhållande till en hotbild vars utveckling inte heller kan anses vara given - och särskilt så i ljuset av det faktum att ett beslut om att förbandslägga ett NMD även kan riskera resultatet av ett mödosamt arbete med att reducera antalet kärnvapenbärare i synnerhet och mot spridning av massförstörelsevapen i allmänhet.

Clinton-administrationens inställning i missilförsvarsfrågan präglas av en önskan att kunna förbandslägga ett begränsat nationellt missilförsvarssystem under ett bibehållet men reviderat ABM-fördrag. I syfte att underlätta ett realiserande av denna ambition har det vid flera tillfällen framförts från den amerikanska administrationens sida att det skulle vara möjligt att förena dessa två utan alltför omfattande ändringar i fördraget. Vid en jämförelse mellan det planerade missilförsvarssystemet och fördragets bestämmelser framkommer dock att de nödvändiga ändringarna måste ses som fundamentala om omfattande. De diskussioner som hitintills förts med ryska företrädare har inte givit något resultat då Ryssland konsekvent motsätter sig att fördraget ändras. Från amerikansk sida har det klargjorts att om inte Ryssland accepterar ändringar i fördraget så kommer USA att utnyttja sin möjlighet att säga upp detsamma. Att ensidigt säga upp fördraget kan dock bli komplicerat ur ett politiskt - snarare än folkrättsligt - perspektiv.